Rädda bearnaisesåsen

Här kommer ett inlägg om hur vi gjorde för att rädda bearnaisesåsen. Men först lite förhistoria:

För någon vecka sedan ville min 12-åriga dotter Saga göra egen bearnaisesås. Jag blev väldigt glad, då det är bland det bästa matberöm jag har fått. Hon har i alla tider gillat bearnaisesås på flaska och jag har i samma alla tider haft den flaskan i kylskåpet att ta fram då det behövs. För något år sedan så gjorde jag ändå hemmagjord bearnaisesås och ville verkligen att hon skulle smaka. Hon behövde inte ta mycket, men att i alla fall känna skillnaden mellan hemmagjord och fabriksgjord. Den där första smakbiten hon tog, så lät hon väldigt tveksam. Den smakade ju så mycket mera och det var inte den där gamla invanda smaken. Nåväl, hon hade provat och det var mitt enda krav. Nästa gång jag ställde fram en hemmagjord bearnaisesås, så provade hon igen. Denna gång utan att jag behövde säga något. Fortfarande tveksamt och mycket tryggare med den vanliga smaken. Så fortsatte det, lite mera varje gång, tills en dag i våras när jag ställde fram en skål sås och Saga utbrister: Hemmagjord bea – yippie!

Och så till det slutgiltiga toppbetyget, att hon ville lära sig göra egen bearnaisesås. Såklart vi ska göra det! Hon ville göra själv, så jag la mig inte i så mycket utan pysslade med det potatis och kött som vi skulle ha på sidan om såsen. Jag fanns tillgänglig för frågor och småprat. Hon valde att följa mitt recept på Bearnaisesås, då vi vet hur det smakar och att det blir lagom mycket.

raddabea

Det gick väldigt bra. Hon smälte smör i en kastrull, hackade lök och blandade ihop vinäger och vatten i en annan kastrull. Det fick koka och hon separerade äggulor. Dags för vattenbad och att vispa in äggulorna. På slutet gick det lite för fort, så äggulorna hann koagulera lite för mycket. Jag trodde nog att det skulle funka ändå, så vi slog i lite lite smält smör och började vispa. Tyvärr gick inte såsen ihop sig, utan skar sig. Jag bad då Saga googla fram hur man räddar en bearnaisesås, och tippade så över den skurna såsen i en skål på sidan. Vi tog en ny äggula och vispade den över vattenbad. Inte lika mycket, utan bara tills den började tjockna till. Då tog vi av kastrullen och droppade i lite av det smälta smöret. Vispa, vispa, vispa… Saga var nog lite imponerad över att jag orkade vispa så mycket, så länge. Hon föreslog också elvisp, men jag ville ändå fortsätta vispa för hand.

Rädda bearnaisesåsen

Lite i taget så blev det en sås och när vi vispat i det smälta smöret, så fortsatte vi att vispa i den skurna såsen lite i taget. Det var ändå där smakerna satt, så vi var tvungna att få i det också. Såsen höll ihop och vi kunde servera en sås till middagen. Vi pratade om det, och Saga var helt med på att det kan bli fel ibland och att hon får fortsätta träna. Som ni ser på bilden så blev såsen så god, så den tog slut. Bästa betyget!

raddabea2

Kommentera