Galdhöpiggen (norska Galdhøpiggen), norra Europas högsta topp

Galdhöpiggen (norska Galdhøpiggen), norra Europas högsta topp, har varit ett mål för mig och Daniel ända sedan vi gick upp på Kebnekaise 2014. Det var det år som vi gjorde alla Sveriges ytterligheter och ni kan läsa mera om våra äventyr inne hos Daniel. De flesta länkar nedan går till Daniels blogg, då jag inte börjat blogga 2014 och alltså inte har något publicerat.

Med alla Sveriges ytterligheter så menar vi Sveriges högsta punkt (Kebnekaise), Sveriges lägsta punkt (Kristianstads vattenrike), Sveriges mest västliga punkt (Kosteröarna), Sveriges mest östra punkt (Haparanda), Sveriges nordligaste punkt (Treriksröset) och Sveriges sydligaste punkt (Smygehuk). Vi tog också Sveriges mittpunkt (Flataklacken) för att kunna beta av alla. Allt inom samma år.

Men innan ni får läsa om Galdhöpiggen, så vill jag ge er våra förutsättningar:

Kebnekaise var en utmaning som vi inte riktigt var beredda på, när vi gjorde den 2014. Vi kunde såklart läsa på att man kör bilen till Nikkaluokta och sen vandrar in till Kebnekaise fjällstation. En vandring på 20 km. Att man sover över en natt och sen tar sig an Kebnekaise och sitt toppförsök. Sover en natt och tar sig sedan tillbaka till Nikkaluokta. Vandringen till och från Kebnekaise fjällstation var ingen fara, det var stenigt och tog några timmar, men det var bara att trava på. Toppbesöket däremot, då vi gick 2600 höjdmeter ToR samt var ute i 13 timmar tog på krafterna och var mycket tyngre än vi hade kunnat föreställa oss.

Upp till Kebnekaise sydtopp finns två vägar, den östra och den västra. Den östra kräver guidad tur (eller fjällvana), då man bitvis går över en glaciär och man måste vara säkrad med sele och rep. Vi valde istället den västra vägen, som kräver en omväg upp på en lägre topp (Vierramvare, 1711 möh) innan man kan göra själva toppförsöket till Kebnekaise via Kaffedalen. När vi gick 2014 så fanns inte heller bron över vattendraget i botten av Kebnekaise. Så vi spenderade en tid på både upp- och nervägen för att försöka ta oss över torrskodda.

Vårt toppbesök på Kebnekaises sydtopp (som fortfarande var högre än nordtoppen) blev till slut 25 km vandring och det tog oss 13 timmar att gå upp och sedan ner. Vi var otroligt trötta när vi kom tillbaka till Kebnekaise fjällstation och vårt tält, men vi hade en enkel tortellinimiddag planerad och sen stöp vi ner i våra sovsäckar.

Galdhöpiggen, norra Europas högsta topp:

Med Kebnekaise i ryggen så visste vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss av Galdhöpiggen. En högre topp men vi skulle å andra sidan utgå från Spiterstulen som ligger högre än Kebnekaise fjällstation. Det vi hade läst om toppen i förväg, så lät den lättare än Kebnekaise men vi var också rädda att vi skulle underskatta toppförsöket. Enligt ett par bloggar vi läst, så skulle det ta 5-6 timmar upp på toppen och halva tiden ner. Vi startade ut kl 08.00 på morgonen och var i princip först ut, vi fick senare höra att norrmännen är lite morgontrötta.

T-märkena fanns målade på stenar med jämna mellanrum så vi visste var vi skulle gå

Vi travade på i för oss ganska god takt, men blev också omsprungnagångna av hurtiga norrmän/kvinnor på vägen upp. Upp till toppen tog det 4,5 h och då hade vi stannat en gång för att äta medhavd lunch. Jag hade kokat upp vatten, hällt i nudelkrydda och sen lagt ner okokta nudlar i vår mattermos. De nudlarna var tillagade och klara när vi öppnade samma termos 3 timmar senare. Gott att få äta något varmt ändå, och att få äta nudlar med en sådan fantastisk utsikt var absolut helt ok!

Uppe på toppen var utsikten magisk! Att få stå där uppe, efter 4,5 timmes slit och titta ner på de andra +2000 m topparna är häftigt! Vi hade en bra dag då utsikten var klar, så vi stod och njöt en lång stund. Det som förtog det hela lite grann, var att vi inte var ensamma på toppen. Dels finns det en toppstuga precis intill toppen, där man kan gå in och köpa både fika, mat och t-shirts. Dels så var vi så många personer på toppen samtidigt då stora gruppen kommit från Juvasshytta. Det hade nog känts mera speciellt ifall alla som var uppe på toppen gått samma väg som vi gått.

På toppen av Galdhöpiggen

Det finns som sagt två vägar upp på toppen, där vi hade gått från Spiterstulen. Den andra vägen, via Juvasshytta, lockar väldigt många fler. Då startar man ut på 1841 möh och går i samlad trupp över glaciären ihopbundna med rep. Man måste fortfarande går dryga 600 höjdmeter, men det är knappt hälften av de 1350 höjdmeter som vi gick.

Tillbaka nere vid Spiterstulen igen

Tillbaka där vi startade och en mycket nöjd Maria