Bjäre TrailRun Racereport

För en dryg vecka sedan fick vi frågan om vi skulle springa Bjäre Trailrun nere på Bjärehalvön då vi ändå befann så nära som Göteborg. Vi diskuterade frågan medan vi åkte ner till Trollhättan och bestämde oss för att köra. Daniel ville testa 34 km medan jag kände att 17 km var väldigt tillräckligt för mig. Jag har bara sprungit tio km som längst i år, så nästan dubbla distansen + en backig trail upp och ner på Hallandsåsen.

Vi åkte från Göteborg på lördagmorgon och kom fram till Båstad företagsby vid nio. Vi gick för att hälsa på vår RunStreak-bekant Catarina som också fungerade som sekretariat dagen till ära. Lite regn i luften men sköna 18 grader i luften.

Första startgruppen stack iväg 09.30, de personer som skulle springa den 17 km långa banan tre varv och alltså springa 51 km totalt. En timme senare stod Daniel redo på startlinjen för sin grupp som skulle springa två varv på samma 17 km bana, alltså 34 km. En dryg timme senare stod jag på min startlinje för att sticka iväg på mina 17 km.

Jag kände mig pigg i benen då vi drog iväg men började ändå lugnt, jag visste inte alls vad dagens trail hade i beredskap för mina ben. Jag visste dock att det skulle bli några uppförsbackar i klass med Ladängen hemma på Frösön och de suger musten ur de flestas ben, även mina.

Den första backen kom redan efter 2,5 km och förutom lutningen så var det också lera blandat med förra årets alla sliriga löv. Första backen gick bra och då skulle vi nerför en liknande backe strax intill. Pga regnet så var gräset halt och halvvägs ner så halkade jag och slog i hela baksidan. Inget skadat, så jag klev upp och sprang vidare mot första vätskestationen. Jag stannade och drack mitt vatten för att sedan springa vidare.

Strax därefter kom jag upp på gamla banvallen igen och där träffade jag på Daniel som precis stuckit ut på sitt andra varv. Han var alltså knappt fem km bakom mig men med 18 km i benen. Vi växlade några ord men sen sprang jag åt mitt håll igen. Ut i skogen och så småningom klättring uppför en bergskulle som krävde på händer och fötter för att ta sig upp och inte halka.

En bit till och här dök den andra vätskestationen upp, denna gång med sportdryck. Sen blev det ett parti med plattare löpning och kilometrarna tickade på. Aldrig lätt löpning då vi nästan alltid sprang på åkermark med grästuvor eller kobajsar varvat med grusväg i uppförsbacke eller någon backe med sviktande underlag pga flera år gamla fallna löv i mängder.

Efter ca 11 km så visade vimplarna att man skulle under en taggtråd och springa en stig på fel sida. Taggtråden var nämligen markerad med Livsfarligt stup. Well, jag var långt ifrån först som sprang, så jag kröp under taggtråden och sprang in på stigen. Det var aldrig livsfarligt nära stupet men väldigt många stockar och stenar att hoppa över alternativt stockar att krypa under. När stigen sedan svängde igen, så öppnade sig fälten och stigen ledde kraftigt uppåt genom kohagen. Jag stannade till för att hälsa på en av dem innan jag sedan sprang vidare.

Nerför en slirig backe som arrangörerna kallar slalombacken (måste vara länge sedan då det var ganska höga träd i hela ”slalombacken”. I botten så stod sedan sista vätskekontrollen. Jag drack mitt vatten och fortsatte sedan på de sista 3-4 km. Seg motluta uppför en grusväg innan jag vek av in på ett gammalt fält igen. Bitvis snårigt och bitvis stenar som jag inte ville halka på. Här reagerar jag också på att benen är rejält trötta. När fotleden viker sig en aning, så är det inte samma pigga fotled som stretar emot, samma känsla i knäna. Därför tog jag det lugnt och ville inte chansa.

En ny kort grusväg innan jag vek av ner i en ravin igen. Här var det så vackert så jag stannade för att fota. När jag kom upp på stigen igen hör jag en välbekant röst strax bakom mig, Daniel var ikapp! Vi gjorde sällskap sista biten in i mål och kunde hålla varanda i händerna på mållinjen. Superroligt!