Löpning inomhus var det planerade söndagens träningspass. I Ås träningslokal Jämtkrafthallen. Inomhus på mjuka löparbanor. I flertalet plusgrader.
Löpning är inte min starka sida, även om jag skulle vilja tycka om det mera. Men det är slitsamt, jag springer (med mina mått mätt) lite för långsamt och så har jag mina trilskande benhinnor. Dessa benhinnor som brukar säga ifrån väldigt snabbt och som brukar göra att det inte blir fler än max 10-talet löparrundor varje säsong.
I år är det dock annorlunda. Ett annorlunda som gör att jag måste fundera på ett annat sätt och kanske försöka fastän det gör ont. Jag är nämligen anmäld till årets Göteborgsvarv. Så den 21:a maj ska jag stå där på startlinjen och springa 21097,5m – även kallat en halvmara.
Jag har sprungit långt förut, nämligen 2003 då jag sprang Lidingöloppets 30km. Då var det En Svensk Klassiker som hägrade och som jag också slutförde med Engelbrektsloppet våren 2004. Men sedan dess har det blivit max 10km åt gången. Ett antal ”Spring en mil – Vinn en bil” som gått av stapeln här i Östersund. Det är ju faktiskt väldigt bekvämt då loppen är i hemmastaden. Slippa transportera sig. Slippa ordna boende. Slippa en massa planerande och synkning med andra människor. Bara sköta sig själv och fokusera på loppet.
Jag har aldrig vunnit någon bil. Jag har faktiskt aldrig vunnit något på någon tävling, mer än att förberedelserna har gett mig bättre kondition och bättre hälsa och att jag taggar till bara någon nämner ordet tävling. Minuterna (för att inte tala om sekunderna) innan startskottet går, så är jag så supertaggad så jag inte står stilla utan hellre står och hoppar upp och ner.
Well, söndagkväll så hängde jag med min sambo Daniel till Jämtkrafthallen och sprang 30 varv på dess löparbanor. Kände INGET i mina benhinnor, vilket är såå skönt och också ett kvitto på att jag kommer att åka dit och träna igen. 30 varv * 200m = 6km löpning. 10 av dessa varv sprang jag dessutom i ett högre tempo varvat med 10 varv lägre tempo. Skönt!
