För en dryg vecka sedan (fredag morgon den 14:e oktober 2022) var vi uppe på toppen av Kilimanjaro. Vilket också är toppen av hela Afrika och världens högsta fristående berg. Sedan dess gick vi neråt och åkte buss tillbaka till Arusha. En magiskt skön dusch och häng ett par dagar innan hemresa till Sverige. Tre dagar tillbaka på jobbet och sen helg igen.
Jag har sedan vi kom hem väntat på flow för att skriva om hela upplevelsen, men det är så många intryck så jag vet inte var jag ska börja. Så kanske är det enklast att börja med själva finalen? Toppattacken på Kilimanjaro.


Under sista kvällen innan toppattacken fick vi veta att vår svenska guide Jens fått feber och inte skulle följa med oss upp på toppen. Det kändes såklart tråkigt, men vi visste att vi hade ganska många tanzanianska guider som ville hjälpa oss upp istället. Dessa guider hade vi lärt känna under de tidigare dagarna och jag talar nog för oss alla när jag säger att vi tagit dem till våra hjärtan som underbart vänliga och sköna personer.
Toppattacken på Kilimanjaro
Natten då vi gjorde toppattacken började tidigt. Vi väcktes i tälten kl 22.30 på torsdagkvällen, kl 23 var det frukost och 00:07 natten mot fredag började vi vandra mot toppen. Vi startade på vårt sista läger som låg på 4700 möh och skulle som första uppgift ta oss upp till Gilmans Point på 5685 möh. Det var 1000 höjdmeter som vi tog på knappt fem km. Brant var bara förnamnet och om jag då också lägger till rullgrus stora delar av sträckan, så förstår ni kanske att vår vandring tog drygt sex timmar.





Vi hade en stjärnklar natt med (nästan) fullmåne, så alla deltagare tände inte ens sin pannlampa. Våra guider använde dem inte alls, utan det gick att se ändå. Vi matade på i ca 45 min, tog fem minuters break då guiderna tjatade om snacks och vatten, innan det bar av i 45 min igen. Endast korta breaks då det var ca 6-8 minusgrader på natten. Vi kunde mäta oss med Kibo’s granntopp Mawenzi och se att vi kom högre och högre för varje paus.
Jag bar bara min dagsryggsäck i 45 min, sen kom guiden Arusha och tog den ifrån mig. Jag hade kanske orkat bära den själv hela vägen, men guiderna fanns där för vår skull och det var skönt att slippa ryggsäcken.
Daniel bar sin ryggsäck hela dagen, så vi delade på snacks och vatten från hans ryggsäck. Längs vägen fick vi också tips om att ta djupa andetag då och då. Allt för att tillgodogöra oss den syre som fanns i luften.

Vi svenskar var trötta och var fullt fokuserade på att ta steg för steg uppåt, men våra hurtiga och glada guider hade krafter kvar för att sjunga då och då längs bergsklättringen. Ofta började Thomas längst fram och sången/ljuden fortplantade sig ner längs berget där våra guider var utspridda. Att sång kan vara en sådan glädjespridare när det är tufft!



Uppe vid Gilmans Point (som är en av tre officiella toppar av berget Kibo) kändes det som att bestigningen var gjord. Nu var det ”bara” 200 höjdmeter kvar, men i betydligt flackare terräng. Precis vid toppen så gick jag nog några steg i för snabbt tempo för jag blev illamående en kort stund. Jag gick till och med åt sidan för att eventuellt behöva kräkas. Magen lugnade sig dock, så jag fick behålla allt på insidan.


Efter Gilmans Point
Efter en rast och snygga foton så gick vi vidare mot Stella Point 5756 möh. Den andra av de tre officiella toppunkterna av Kilimanjaro. Vi lämnade ryggsäcken efter en kort break och gick vidare mot Uhuru Peak 5895 möh.
Dessa ynka höjdmeter efter Gilmans Point kan låta som en enkel ”walk in the park” men jag var såå trött. Andningen var andfådd och jag behövde stanna flera gånger på vägen upp mot Uhuru Peak. Det var som att musklerna i framför allt låren inte fick tillräckligt med syre för att jobba optimalt.
Framme vid toppen och skylten som markerar Uhuru Peak/toppen av Afrika och även världens högsta fristående berg så tog vi av oss den varma dunjackan och gjorde High Five! Toppattacken på Kilimanjaro var klar.
Vi hade lyckats med vår målsättning sedan snart tre år tillbaka och stod där, friska och glada, på toppen av Afrika! Kramar, skratt och några tårar bland oss alla i vår sköna grupp på 12 personer – innan vi samlades för gruppbild tillsammans med den andra gruppen. Efteråt kan jag känna att vi skulle tagit en egen gruppbild, men det är lätt att komma på efteråt. Daniel och jag fick iaf gemensamma bilder vid toppskylten att lägga till vår minnesbank.


Nerstigning mot Millenium Camp
Efter en stund vid toppskylten så tog vi på våra kläder och började gå ner mot Stella Point igen. Här slog vi följe med Arusha som fortsatte bära min ryggsäck och vi siktade på Barafu Camp för lunch. Det var 2,5 timmar nerför i rullgrus (värre än på uppvägen på natten) och vi gick från toppen på 5895 ner till 4700 möh. Riktigt jobbigt att gå neråt också – mina lår fortsatte beklaga sig av syrebristen.
Vid lunch så fick vi någon form av kålsoppa, bröd och vattenmelon. Jag var inte hungrig alls men jag tuggade i mig lite iaf. Vattenmelon och mangojuice slank ner utan problem och kändes bara fräscht.


Men vi var inte riktigt klara för dagen, utan fick ta nya tag och vandra neråt i ca två timmar till. Ner till 4000 möh och Millenium Camp där våra tält stod uppställda. Den första vi träffade vid Millenium Camp var vår svenska guide Jens som kom och kramade om oss och gratulerade till toppen! Ett härligt välkomnande!


Lite fix i tälten, washy-washy (dvs varmt vatten som kom till vårt tält och som var tänkt till att tvätta oss själva innan middagen) och byte kläder. Middagen där vi trötta samlades och gladdes över vår bedrift tillsammans var känslosam – vi hade lyckats!
Klockan närmade sig 20 på kvällen och vi var mätta och belåtna. Att vi fortfarande befann oss på 4000 möh kändes inte alls – utan här var känslan lika lättsam som på havsnivå. Acklimatiseringen hade fungerat utmärkt!

Grymt bra jobbat! Så jäkla skön känsla att stå på toppen efter en sån ansträngning. Gött att du slapp bära ryggsäcken med. :)
Tack snälla! Det var en sådan obeskrivlig känsla att äntligen stå där på toppen. Ingen visste ju säkert att man skulle klara det förrän man faktiskt stod där :)
[…] Läs hela inlägget av Marias matblogg här –> Toppattacken på Kilimanjaro […]
Fint skrivet! ”Kul” att det var någon som tyckte det var jobbigt för bena. Jag var så fokuserad på att vara yr i huvudet där uppe och allmänt trött, så bena tänkte jag inte på. Bra jobbat av er återigen, och av oss alla. Håller med om att vi borde ha tagit en egen gruppbild, men det var lite svårt att tänka däruppe, vi får skylla på det 🙃
Tack för din kommentar! Vi kanske måste gå upp en gång till bara för att ta vår gruppbild? ;)