Idag åkte jag hem från studentfirandet i Lögdeå utanför Umeå (eller egentligen både studentfirande för William och 50-årsfest för min bror Erik). Jag tuffade på i Ylvis i godan ro, hade ingen tid att passa och det var strålande fint väder utomhus. Passerade Bispgården och såg skylten, som jag gjort såå många gånger förut. Så då tänkte jag om lite snabbt och stannade för ett besök vid Döda fallet.
Som sagt, en skylt och nerfart som jag passerat alla gånger jag åkt mellan Östersund och Lögdeå. Det har blivit några gånger under årens lopp, men jag har aldrig tagit mig tiden att besöka Döda fallet. Förrän idag.
Några bilar på parkeringen och caféet var öppet så jag kollade kartan och strosade neråt. Väldigt välbyggda och stadiga ramper som funkar för både barnvagn och rullstol – i alla fall fram till trapporna (ramper ca 300 m för rullstol, totalt finns ramper på ca 870m).
Jag hade ingen riktig plan när jag klev ur bilen och tog därför ingen vattenflaska med mig. Jag började gå ner mot fallet och ser att det är väl utbyggt så jag fortsätter. Läser på fina skyltar här och där längs rampen och njuter av utsikten. Bästa möjliga väder denna dag, så det var så härligt att gå i shorts och linne någon timme.
Historien bakom fallet är att bönderna som bodde på var sin sida levde två väldigt olika liv. Nedanför fallet så kunde de flotta sitt timmer och fiska sin fisk. Men ovanför fallet så kunde de inte flotta sitt timmer (timret bröts itu då det kastades utför Storforsen och en fallhöjd på 35 m) och inte heller fiska så mycket fisk – inte ens de största laxarna orkade ta sig upp ovanför Storforsen. Så 1779 gav Gustav III sitt tillstånd att bygga en ”flottningskanal” på sidan om forsen.
Lite fram och tillbaka med denna flottningskanal och exakt hur den skulle byggas, men 1793 tog sig köpmannen Magnus Huss, även kallad Vildhussen, på sig uppdraget. Kanalen stod klar hösten 1795 och allt såg lovande ut. Men våren 1796 kom den ovanligt stora vårfloden…
Det är helt obegripligt hur allt kunde gå så fort. När Ragundasjön helt plötsligt bytte bana, den 6:e juni 1796, och började rinna genom den nybyggda kanalen så satte allt verkligen fart. Hela sjön var tömd på fyra timmar och fisk hängde och dinglade i träden. Vattnet tog med sig det mesta i sin väg men tack och lov var det ingen som dog i raset. Sedan dess är döda fallet torrlagt. Se Länsstyrelsens sida för mera information.
Efter en dryg timme på ramperna och läsandes alla skyltar + att jag gick till två utkiksplatser så kände jag mig nöjd. Jag var törstig och sugen på något i matväg, så jag gick mot caféet. Jag visste att jag hade vatten i bilen så jag köpte bara med mig en macka denna gång. Nu ville jag komma hem hela vägen till Frösön.
Hitta hit: Döda fallet, Bispgården
