Stockholm Halvmarathon race report 2018

Dags för min beskrivning av ett nytt löplopp, denna gång Stockholm Halvmarathon race report 2018. Det är ju lite lustigt att jag springer halvmarathon både här och där, när jag egentligen inte tycker att det är speciellt roligt att springa. Va? kanske ni tänker då. Om hon inte tycker att det är roligt att springa, varför utsätter hon sig då för den träning som behövs för att orka springa en halvmarathon?

Jadu, jag har fått frågan många gånger på riktigt också och det enda svar jag har, är att löpning är en sådan enkel träningsform. Jag kan med kort varsel dra på mig löparskorna och sticka ut på en runda. Beroende på uppladdning eller inte, så blir rundan längre eller kortare.

Och något som också motiverar mig, är känslan efteråt. Efter alla träningspass så mår jag så gott efteråt. Både fysiskt och psykiskt. Endorfinerna bara sprutar i kroppen och det är sällan jag mår så bra! Många många gånger har jag kört CrossFit (där mitt träningshjärta ligger just nu) och jag är fysiskt slut i kroppen – det finns inte så himla mycket mer att ta av. Men innan jag ens har lämnat lokalen, så längtar jag efter nästa träningspass!

Men det var ju löpning vi skulle prata om nu och mer specifikt Stockholm Halvmarathon som jag sprang för första gången. Det jag hade hört om loppet innan, var att det skulle vara mera lättsprunget än Göteborgsvarvet, då det inte är några broar att springa över och inte heller den sega motlutan på Avenyn. Tyvärr har jag hört det från flera oberoende personer vilket fick till följd att jag kände mig ganska säker på min sak i somras. Jag skulle springa Stockholm Halvmarathon och jag skulle komma runt på en helt ok tid. När det dessutom var Sveriges varmaste sommar i mannaminne, så fuskade jag gällande distanspass under sommaren. Jag sprang en del och gjorde flera intervall-träningspass tillsammans med Daniel, men hoppade över de längre distanspassen.

Stockholm Halvmarathon race report 2018
Dagen innan, då vi precis hämtat ut nr-lappar

Det fick jag ångra redan i augusti på hemmaplan, när den riktiga slutgiltiga uppladdningen skulle ske. Att springa 14 km andra halvan av augusti var rätt jobbigt (och inte heller så himla roligt), och generalpasset med 16 km tre veckor innan loppet var segt och gick rätt långsamt.

Jag ställde ändå upp mig på startlinjen och kände mig taggad. Jag ville verkligen göra en bättre tid än mitt senaste Göteborgsvarv, som jag sprang på 2:18. Om nu Stockholm Halvmarathon hade en lättare bana så borde inte det vara någon omöjlighet? Kring starten var det väldigt rörigt och många visste inte riktigt var de skulle stå. Jag upplevde att det var dåligt uppmärkt var de olika startgrupperna skulle stå och det var trångt.

Stockholm Halvmarathon race report 2018
Samma dag, någon timme innan start

På alla löparlopp jag har sprungit så är det alltid gemensam uppvärmning minuterna innan start, då någon gympagrupp står och hoppar och studsar för att få löparna varma. Jag inbillade mig att det skulle gå till så även här och gjorde en rätt dålig uppvärmning själv. Det var trångt och många som ville värma upp på de få platser som fanns tillgängliga, så i efterhand kan jag ju konstatera att det inte var tillräckligt.

Stockholm Halvmarathon race report 2018
Mina löparkompisar som jag lärt känna genom de två terminer RunAcademy jag kört. Från vänster så är det först jag, sedan Jane och längst till höger Eva.

Mitt lopp:

Jag stack iväg bland de första i vår startgrupp och satte av i hög fart. Jag var som sagt väldigt taggad att göra en bra tid, så jag drog iväg och vid ett tillfälle när jag tittade på klockan så sprang jag i 4:25 minuterstempo. För att vara en löpare med 6:00 tempo i vanliga fall, så var det här ett högt tempo för mig. Men det kändes ändå bra och jag var ju taggad, så jag sprang på.

Tills jag kommit ca 700 meter in i loppet. Ja, ni läste rätt. 700 meter in i loppet så smärtar det till i höger vad. Inte så illa att jag måste stanna, utan jag kan fortsätta springa. Men jag springer och funderar, vad tusan kommer den här smärtan ifrån?

Jag är en väldigt frisk person, som är sjuk eller skadad otroligt sällan, så jag har lite erfarenhet av olika smärtor eller krämpor. Den jobbigaste tanken var att det kanske kunde vara en blodpropp i vaden? Men återigen vet jag för lite om hur ont det gör när en får en blodpropp, eller ens om det gör ont? Om det skulle vara en blodpropp så borde jag väl inte fortsätta springa? Jag hade ju faktiskt 20 km kvar. Men å andra sidan så hade jag åkt hela vägen till Stockholm för att springa. Jag kunde ju springa så jag valde att fortsätta.

Smärtan blev hanterbar i ett par kilometer men någonstans runt fyra km så började min högerfot att domna. Vaden kändes en del men den var under kontroll, men att foten börjar domna? Vad betyder det? Jag förstod ju att det hörde ihop på något sätt och att det förmodligen inte var riktigt bra att jag fortsatte, men jag valde ändå att göra det. Foten hade inte domnat så den slutade göra vad den skulle, utan jag hade full kontroll på fotisättning och kunde sådeles fortsätta springa.

På Stockholm Halvmarathon var det täta kontroller med både vatten och sportdryck. Det var dessutom stationer med en bit sportbar att knapra på, en annan station med en halv banan, en tredje station med ett litet russinpaket samt någon station där man fick en förpackning sportgel att trycka i sig. Jag hade med mig gel för första gången, men jag behövde faktiskt inte använda den, då jag hela tiden matades med energi längs banan. Bra ordnat och något som Göteborgsvarvet kan apa efter. Där får en också vatten och sportdryck såklart, men inget annat.

Runt 9-10 km längs banan, så slutade så domningarna i foten och jag kunde springa hyfsat smärtfritt. Då var ju också halva loppet gjort, så nu hade jag inga funderingar på att bryta. Här någonstans så hade vi också sprungit klart på Kungsholmen så mot Stadshuset och vidare över till Södermalm. Där möter vi snabbare löpare längs Hornsgatan och jag spanar efter Daniel. Jag ser en tidslöpare och tycker att Daniels vita keps borde vara där någonstans, men icke. Vi skiljs åt och jag har 7-8 km kvar till mål. Det känns ändå ok i kroppen så jag fortsätter.

Något som var frustrerande längs hela banan var att min klocka (och alla andras som jag pratat med) pep för km-markeringarna ca 300-500 meter innan skylten med samma km stod. Väldigt frustrerande, framför allt någonstans vid 16-17 km då jag började bli rejält trött och jag bara ville komma imål. Jag tyckte att jag hade en helt ok tid fram tills dess, allra helst med mina vadproblem i början av loppet, men nu började motivationen tryta. Varför gör jag sådant här? Jag tycker ju inte ens att det är roligt att springa.

Jag fortsatte såklart, jag ville ju fortfarande slå min tid från vårens Göteborgsvarv och det skulle jag inte göra om jag började gå. Så jag fortsatte. Och om jag skulle följa min egen klockas halvmarathon-tid, så gjorde jag faktiskt ett nytt rekord på en halvmara. Men då hade jag ca 500 meter kvar till målsnöret och den officiella tiden.

Den slutliga tiden blev 2:19 och nästan en tangering av vårens tid 2:18. Jag kom imål och var ändå nöjd. Lite missnöjd med tiden men med tanke på min vad och vilka jobbiga funderingar jag haft första milen, så var en tangering helt ok!

Min medalj på Stockholm Halvmarathon

Stockholm Halvmarathon race report 2018

Strax efter målgången mötte jag upp med Daniel som sprungit in i mål en dryg halvtimme tidigare och som hunnit återhämta sig en aning. High five och snack om loppet. Han hade inte heller sprungit i Stockholm förut, så det var premiär för oss båda.

Ett tips som jag vill bjuda på inför ett längre lopp, är att (såklart) äta en bra frukost. Vi brukar unna oss hotellfrukost samma morgon som loppet ska gå, för att försöka maxa intaget av god frukost. Samma morgon som Stockholm Halvmarathon så gick vi till Quality Hotel Globe som ligger precis intill Globen. God frukost även om jag helst hade sett något mera matigt, tex en pastasallad av något slag.

Stockholm Halvmarathon race report 2018

Stockholm Halvmarathon race report 2018
Insidan av Globen

Kommentera