Den första dagen vi var i Yosemite, så gick det lite tid åt att bara hitta vart vi skulle gå. Det är en stor park, med några få stora parkeringsplatser. Därifrån går det med jämna mellanrum gratisbussar, så man enkelt ska kunna ta sig i parken, typ Hop On-Hop Off. På vår parkering så satt det även en kvinna från personalen, som kunde visa oss på kartan men också berätta att ifall man ville gå upp på Half Dome, så var man tvungen att ansöka två dagar innan + vänta på lottningen. Det är inte bara att gå upp, utan det sker under kontrollerade former. Vi var ju redan då för sent ute, då vi bara skulle vara där innevarande dag och dagen efter. Nåväl, vi hade en plan för dagen och det visade sig att det fanns utmanande stigar förutom klättringen upp på Half Dome.
Four Mile trail var namnet på den stig Daniel tänkt ut för dagen. Eftersom jag inte visste i förväg att vi skulle hit, så hade jag inte hunnit researcha något, men jag litade fullt på Daniels förslag. Det visade sig vara en stigning på 975 m som vi skulle avverka på 7,5 km. Så ganska kort sträcka, men många höjdmeter på den korta sträckan. I beskrivningen stod det att den skulle ta sju timmar att nå toppen och Glacier Point, men vi tänkte lite ödmjukt att vi förmodligen skulle gå snabbare. Gissningsvis var väl tiden anpassad för mindre tränade personer? Vi tittade upp längs den branta bergväggen och kunde inte riktigt förstå vart stigen gick…
En brant stig, som nästan hela vägen var asfalterad. Det tog bort lite av tjusningen för mig, att gå ut i en sådan magnifik natur och så får man gå på asfalt. Å andra sidan, så kanske det krävs asfalt för att det inte ska bli djupa diken på stigen då det är väldigt många människor som går i parken varje år? Att asfalten på något sätt bevarar den fina naturen? Siffran jag har läst, är att det är 3 miljoner besökare varje år, dock håller sig de flesta nere i dalen utan att gå någon av stigarna uppåt. Då det var nästan uteslutande asfalt, så funderade vi ifall vi verkligen hade behövt ta med oss vandringskängorna, som tog rätt stor plats i resväskan. Vi enades om att vi förmodligen hade klarat oss med vanliga gympaskor, men att vi besparade våra fötter och anklar stor ansträngning genom att ha kängorna.
Det blir rätt många stopp längs vägen upp. Det är så vacker natur, så många bilder behöver tas, samtidigt som vi också behöver stanna för att fylla på vatten och energi. Vi är ganska ensamma, bara några enstaka vandrare går förbi oss, eller att vi går förbi dem. Första delen så tittar vi ut västerut och får se motsatsen till Tunnel View, men ovanför 1800 m så går vi runt berget och kan titta österut istället. Half Dome visar upp sig tillsammans med resten av dalen. Vi går vidare och kommer till slut upp till 2199 m, det tog oss 3½ h, och vi har slagit nytt vandringsrekord i höjd. Kebnekaise för två år sedan ägde rekordet, men dess 2104 m får nu se sig slaget.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=8Em7a8lQeRA]
Här uppe på toppen så vimlade det helt plötsligt av folk. Det visade sig finnas en bilväg hit upp till Glacier Point, som också huserade en restaurang/souvenirshop. Vi satte oss ner vid utkiksplatsen och inhalerade allt vackert vi kunde titta ut över samtidigt som vi fyllde på med mera energi. Sen passade vi på att titta runt (bla så kommer stigen Panorama Trail upp till Gracier Point från ett annat håll och vi klurade lite på ifall det var morgondagens stig?). Vi tog också chansen att köpa oss en glass och en kopp kaffe, innan vi satte av ner igen.
Att gå nerför i dryga sju km, då man också ska ner alla 975 höjdmeterna tär på senor och leder, och kanske var det då vi mest tjänade på att ha kängor istället för gympaskor? Vi hade alltid ett bra stöd i våra skor och vi tog oss ner till dalen igen på totalt 7½ h. Daniel kände sig pigg i benen och ville att vi skulle ta omvägen förbi Visitor Centre och en restaurang och jag gav med mig. Otroligt gott och nödvändigt med en burgare på restaurangen medans mörkret sänkte sig utanför. Lite märkligt att det blir mörkt så fort, från dagsljus till becksvart inom en halvtimme. Då vi skulle hitta till bilen så var det alltså becksvart och det fanns inte heller gatlampor till vår parkering. Innan vi till slut nådde fram till bilen, så visade Daniels GPS-klocka att vi gått 27km den dagen. Vi hittade såklart och satte oss i bilen för hemfärd till hotellet. Slingriga vägar gör att vi inte kan hålla så hög hastighet, utan det tar sina två timmar att köra 10 mil. Vi formligen stupade isäng vid 22-snåret men hade också klockan ställd på 06 för morgondagens nya resa till Yosemite.
