Jag fyllde 40 år för exakt 6 månader sedan, och jag har inte riktigt funnit mig själv i den nya åldern. Inte så att jag har har någon åldersnoja, det har jag aldrig haft, men jag skulle vilja diskutera läget ”att vara 40 år”. Vad säger den korta meningen er? Är man fortfarande ung när man är 40 år? Är man gammal? Är man lagom gammal med bra mycket skinn på näsan? Vad säger siffran 40 om en person egentligen? Jag kan säga siffran 40 utan att skämmas.
Men… kroppen känns äldre och jag är inte riktigt med på det. Det kändes om att det hände i princip samma dag som jag fyllde år men logiken säger att det inte stämmer. Det är jobbigt att springa, jag känner mig stelare än jag någonsin gjort förut (även om jag fortfarande är mera smidig än min fyra år yngre sambo), jag har fått rynkor i ansiktet och jag kan tänka mig att slappna av ibland (de som känner mig, vet att jag är rastlös och helst vill att det ska hända något hela tiden). Samtidigt har jag mer muskler än någonsin och tjejerna är imponerade av sin starka mamma – det bästa beröm jag kan få av dem.
Hur ska man vara när man är 40 år och tvåbarnsmamma? Jag har två helt underbara tjejer, varav den ena har växt om mig senaste månaden. De har senaste veckan börjat ställa sina egna väckarklockor, kliva upp och själva säkerställa att de får frukost i magen samt passa tiden och ta bussen till skolan på morgonen. Det innebär att jag kan vakna senare än dem, kliva upp i lugn och ro därför att morgoncirkusen redan har börjat utan mig och de själva är ansvariga för att passa bussen. Jag finns där i bakgrunden och ifall de skulle missa bussen, så kan jag skjutsa dem till skolan, men det är ändå något nytt som har hänt och de har blivit några snäpp äldre mentalt. Jätteskönt tycker jag.
Jag har länge tyckt att de är stora nog för att fixa väldigt många saker själva, men det är alltid mera bekvämt om mamma fixar. Jag tycker att jag ställer lagom höga krav på dem, men jag upplever att jag är ganska ensam om att ställa krav på sina barn. De flesta föräldrar verkar curla sina barn oerhört mycket, istället för att ställa lagom hårda krav och på så sätt lära dem att bli vuxna. Jaja, det här med barnuppfostran skulle vi kunna diskutera länge, men det var inte det som det här inlägget skulle handla om.
Hur ska man vara om man är 40 år och mitt i karriären? Måste man hela sikta uppåt och att absolut bli chef av något slag? Jag har ett väldigt bra jobb just nu, där jag kommer på jobbet på morgonen, levererar på ett bra sätt och går hem efter åtta timmar. Jag tar aldrig med mig jobbet hem, varken fysiskt eller psykiskt, utan levererar tillsammans med mina kollegor och kunder som jobbar dagtid. Jag är uppskattad av mina kollegor, min chef och av mina kunder och jag trivs med det jag gör.
Måste det vara så mycket mera? Det klart att jag inte vill ha samma typ av jobb mina resterande 25 år i arbetslivet, men just nu är jag väldigt nöjd. På ett sätt har jag börjat ett nytt jobb privat, då jag startade den här bloggen. Från att inte varit intresserad av att blogga, till att blogga i princip varje dag. Kombinationen jobb på dagtid och blogga kvällstid är väldigt roligt. Får man vara nöjd med det när man är 40 år och mitt i karriären?
Hur ska man vara om man är 40 år och sambo? Jag har en fantastisk fästman/sambo, som bekräftar mig med jämna mellanrum och berättar hur snygg han tycker att jag är. Vi har mina barn varannan vecka och vi ser ljuspunkter med båda veckorna. På mina barnveckor så är jag mera med dem och mindre med Daniel, men då får han å andra sidan mera egentid.
När mina barn är hos sin pappa, så umgås vi mera men det är också bra. Jag har en sambo som vill umgås mycket med mig och det känns faktiskt ganska sällsynt. Då jag separerat från tjejernas pappa, så har jag också analyserat andra par, och i väldigt många fall verkar det som att man fortsätter tillsammans bara för att det är bekvämt. Inte för att man tycker så himla mycket om den andra egentligen. Jag vill inte ta Daniel för givet, och jag vill inte att han ska ta mig för givet heller. För att få ett förhållande att vara underbart länge, så måste det underhållas.
Hur ska man vara om man är 40 år kroppsligt? Jag är inte lika smal som jag har varit, men å andra sidan lever jag det liv jag vill leva. Jag dricker vin ibland, jag äter godis när jag vill (väldigt sällan), jag bakar och testar mycket nya rätter delvis tack vare den här bloggen. Å andra sidan så tränar jag så mycket jag hinner. Jag har kört en satsning CrossFit under våren, då jag tränat tre ggr/v, sex veckor i rad + en löpning/v. Nu har jag lagt om lite och kör istället 1-2 pass CrossFit/v och 2-3 löppass/v med målet att den 20/5 springa Göteborgsvarvet för andra året. Men hur smal och vältränad behöver man vara när man är 40 år?
Så hur ska man vara när man är 40 år? Får man vara ganska nöjd med sitt liv, luta sig tillfälligt tillbaka och njuta av det man har åstadkommit? Har jag några läsare som är 40 år? Hur tänker ni? Eller ifall jag har läsare som är i andra jämna tiotal? Hur känns det då? Har ni samma funderingar?
Alla bilder är tagna av Daniel, och de är tagna under min 40-års present – vår resa till San Francisco och Yosemite.
