Ytterligare 100 dagar har sprungits och RunStreak 300 är genomfört. 300(!) dagar på raken har jag sprungit minst 1,6 km vilket är minimisträckan varje dag. Alla dagar det här året och många av förra året har jag haft 2 km som minimisträcka, bara för att vi har en bra runda och det känns fånigt att springa kortare.
Hur är det då att springa varje dag? Det har sedan länge blivit ett mindset, något som bara ska göras varje dag och (nästan) lika naturligt som att borsta tänderna. Vi är också två som hjälps åt, så vi planerar antingen tillsammans eller så påminner vi varandra. Vi pratar om dagens löpning varje dag och fiskar lite hur den andre tänker.
Vissa dagar på vintern blir det ju rackarns kallt alltså – men för att springa en RunStreak så ska en springa varje dag. Det går inte att springa dubbla längden en dag och sen hoppa över en dag. Hela vitsen är att det ska vara lite varje dag. Mitt köldrekord den här vintern (ifall det inte blir ännu kallare i mars) är -28,1 grader. Det är helt crazy kallt att bara vara ute i, och ännu mera crazy att faktiskt springa i. Men med munskydd, långsammare tempo och endast 2 km, så funkar det ändå.
Andra dagar känns det rätt ok – nedan bild från RunStreak 279 och ”bara” -20 grader kallt.
Under vår RunStreakstid så har också Vinterparken öppnat i Östersund, och då fick vi helt plötsligt en ny runda att springa – alltid roligt med nya sträckor. Här på Storsjön’s is mellan Östersund i bakgrunden och mot Frösön.
Och nu har vi alltså sprungit 300 dagar på raken och det känns som en fis i rymden att springa 65 dagar till och alltså komma upp i ett helt år.
Och om jag får gissa fritt, baserat på mina snart 44,5 år i min kropp och knopp, så kommer jag att fortsätta springa. Varför skulle jag sluta springa 1:a maj när våren är här på riktigt och det äntligen börjar bli varmt att springa igen?
