I tisdags så var det omstart av den årliga tävlingen SpringEnMil – VinnEnBil som brukar gå av stapeln i Östersund i slutet av maj varje år. Det har varit ett par års uppehåll på grund av pandemin, men i år blev tävlingen av igen.
Jag har inte haft något lopp att sikta på, så jag har inte tränat intervaller och snabbhet på hela maj månad, men springer såklart varje dag ändå – det är ju själva definitionen av en RunStreak. Därför kändes det ändå roligt med ett lopp igen – mitt senaste var halvmarathon i Sidney 2019. Hur ligger jag till i min löpform egentligen?
Min anmälan åkte in dagen innan loppet och jag gjorde planer för mitt genomförande. Det var stor risk för regn även om det inte skulle komma så himla många droppar. Men det ställer lite krav på överdragskläder efter loppet framför allt. Då det är olika områden för Start och Mål så ställer det också lite krav på transport till de båda områdena.
Jag kom till startområdet i god tid och hämtade ut min nummerlapp. Då började också pirret i kroppen att krypa på. Det är alltid roligt att springa lopp och min tävlingshjärna går igång! Det finns ingen chans att jag skulle kunna utmana för att vinna loppet – Östersund har många elitsatsande unga vuxna i olika sporter – men jag ville ändå utmana mig själv.
Startskottet small och vi stack iväg. Lite hög fart precis från början men det gällde nog samtliga löpare runt omkring mig. Jag lyckades dock hålla i nästan samma fart i flera km och kroppen svarade bra!
Efter drygt fyra km så var det en lite annan bansträckning och vi fick en seg motluta från Växtvaruhuset upp till Ica Odenhallen och vidare mot Circle K. Här sprang vi ner ett par gator, in på Bangårdsgatan och vidare in mot Badhusparken. Vi sprang även över nya bron på Nedre Vattugatan för att komma till gångstråket längst ner mot Storsjön.
Här var det 2,5 km kvar och bara raksträcka in i mål. Jag försökte pressa på och öka men nu var kroppen trött. En tjej sprang om mig i lite snabbare takt än mig själv och jag försökte haka på henne men icke.
Jag sprang in i mål på tiden 56:31 enligt min egen klocka och på tiden 56:42 enligt den officiella tiden. Båda tiderna var under 57 minuter som jag hade satt upp som min egen silvertid.
Drömmen var att kunna slå min tid från 2011, då jag sprang SpringEnMil – VinnEnBil på 53:58 men jag visste också att det skulle bli svårt.
Redan vid målgång var jag nöjd med min tid och min prestation! Jag var såå trött, så jag hade tagit ut det kroppen hade att erbjuda för dagen. Men med tiden 56:31 och att jag inte tränat intervaller på länge skvallrar ändå om att jag skulle kunna förbättra min tid lite till. Kanske skulle jag kunna ta ett nytt personligt rekort på 10 km i sommar? Hm, det tål att tänkas på.
Jag är i alla fall pepp på löpning igen och känner faktiskt sug efter fler lopp. Det är så roligt att stå i startfållan och kroppen pirrar! Folkfesten runt loppet och den sköna känslan vid målgång.
