Det är så mycket jag vill visa och berätta om vår fantastiska resa till Tanzania och vår vandring, så jag kommer att försöka blogga om dag för dag. Men som en start så börjar vi med lite bilder inför Kilimanjaro-expeditionen. Jag tjuvstartade mina blogginlägg med Toppattacken på Kilimanjaro för en vecka sedan, men läs gärna allt i tur och ordning istället.
Ni som har varit med ett tag kanske vet om att jag var på en föreläsning i november 2019, ni vet innan vi visste att det fanns en sjukdom som heter Covid-19. Förmodligen var det vår guide Jens som höll i föreläsningen då det visade sig att han bor på Frösön. Roligt sammanträffande att vi nästan tre år senare får just honom som vår guide. När jag kom hem från föreläsningen så ringde jag upp Daniel och sa bestämt: Vi ska gå upp på Kilimanjaro.
Sen kom Covid-19 och våra reseplaner har flyttats fram både en, två och fyra gånger. Men i slutet på sommaren så började vi nog ändå förstå att det skulle bli av denna höst. Så häftigt att äntligen få göra vår resa!
Vi packade och packade om, kompletteringsköpte lite, lånade lite av andra och packade en gång till. Men till slut så stod fem väskor färdiga i hallen och vi drog iväg hemifrån.

Ut till Åre Östersund flygplats och reste till Stockholm. Från Stockholm hoppade vi på ett kvällsflyg med Ethiopian Airways och mellanlandade i Addis Abeba. Ett par timmar i loungen där vi kunde äta brunch innan vi till slut hoppade på sista flyget mot Kilimanjaro flygplats.
Vi var på Kilimanjaros flygplats redan 2015 då vi mellanlandade för att åka ut till Zanzibar, men då kom vi inte längre än att stå i flygplanet och titta ut – försöka förstå vilken av topparna som var Kilimanjaro. Vem kunde ha anat att vi sju år senare skulle få kliva av och börja vår expedition?

Vi blev hämtade på flygplatsen och skjutsade till Arusha och vårt boende Karama Lodge. Karama Lodge låg uppe på en höjd och vägen dit var skumpigare än skumpigast, men upp kom vi.








Nu väntade ett par dagar på vår lodge. Vi hade tagit till ett par dagar ifall bagaget skulle bli försenat och att det i så fall skulle hinna bli utkört till oss. Vi hade rest i vandringsbyxor och kängor, det som absolut inte fick komma bort på vägen. Men det gjorde att vi hann ha lite semester. Slappa, bada i (den kalla) poolen och ta det lugnt. Våra medresenärer droppade in då och då och kvällen innan avfärd så var vi alla samlade. Så mysigt gäng!



Tack Anders, Eva, Hugo, Daniel, Rasmus, Filip, Marcus, Emil, Henrik, Anneli, Christophe, Lotta och även Johanna och Jens (som inte var med på den här bilden) för en fantastisk resa!
Vår RunStreak då?
Några av er kanske hinner fundera på hur det gick med vår RunStreak under resan? Gick det verkligen att springa på så hög höjd? Vi valde faktiskt att, efter många och långa funderingar, avbryta vår RunStreak efter 890 dagar och istället fokusera fullt ut på vår toppbestigning. Och i efterhand så var det helt rätt beslut! Det hade inte gått att hålla i vår RunStreak och samtidigt tro att vi skulle må bra hela vägen upp. Dock sprang vi de tre dagar vi befann oss vid vår lodge, så vi kom upp i jämna 890 dagar i alla fall.



Kul å följa Maria! Och klokt det där att ta till några marginaldagar ifall bagaget skulle komma på avvägar…
Hej Lotta! :)
Det var ju för väl att ert bagage också kom till slut! Inte så lätt att planera när flygbolagen bokar om och ni flyttades till ett annat bolag…
Smarta beslut:
1 Ang marginaldagar innan klättringen!
2 avbryta runstreken!
Ta hand om dig/er/varandra🤗
I efterhand så kan vi också konstatera att det inte hade varit möjligt att springa RunStreak på berget. Det tog tillräckligt på krafterna att vandra högre och högre upp varje dag.
Tack för omtanken! <3