Fiskrökeri i Rerik

Cyklande längs den nordtyska kusten, också kallad Tysklands riviera, så är Östersjön alltid nära. Ibland med strålande sol och ändlösa sandstränder, ibland i regnrusk och vinden som piskar i ansiktet. Men jag älskar att se havet! Det är något magiskt med att se horisonten och att vi inte riktigt vet vad som försiggår där under ytan. Någon som också älskar havet är Roland Scheller som driver fiskrökeri i Rerik, mitt emellan Wismar och Rostock.

Fiskrökeri och restaurang

Roland driver fiskrökeriet som den fjärde generationen och han har också en tillhörande restaurang. När vi kom dit så fick vi uppleva hela rökningsprocessen under tiden som Roland berättade sin historia för oss, det tog 45 min. Om hur det är att vara fiskare längs Östersjökusten, om olika regler och bestämmelser och därmed om hur tufft det är att få ekonomin att gå ihop.

Men även om Roland berättade om svårigheterna inom fiskerinäringen, så lyste hans kärlek till fisk och fiske igenom. Det måste nog vara en passion för att orka hålla på. Roland berättade att denna sommar skulle han ta semester. Hans första semester sedan 1983.

Dags att få smaka

Efter att fisken var rökt så fick vi gå och sätta oss till bords. In kom både den rökta fisken och rökt ål som Roland rökt tidigare. En fisk som bara föll isär på ett vackert sätt och bara smälte i munnen. Absolut den godaste rökta fisk jag någonsin ätit – direkt från röken dessutom.

Svårigheterna i fiskeribranschen

Roland berättade som sagt om svårigheterna i fiskeribranschen. Han berättade om olika regler och tillstånd som tillkommer var och vartannat år, som begränsningar i mängden fisk de får fiska upp. Det har också gjort att antalet fiskare minskat från 120 fiskare till dagens 15 fiskare. De gamla har börjat dö och dagens ungdomar har ingen lust att jobba med fiske.

Bara för att nämna några siffror så har kvoten minskat avsevärt. För fyra år sedan kunde Roland fiska 10 ton strömming men idag får han bara ta upp 40 kg. På samma sätt fick han fiska 10 ton torsk för fyra år sedan men idag får han bara ta upp 400 kg. Det här kräver att han måste köpa fisk från andra fiskare för att kunna driva restaurangen.

Mängden fisk kontrolleras noga, Roland måste dels fylla i en loggbok ute till havs var han tar upp fisken och vilken mängd av varje fisksort. Sen kontrollvägs det inne i hamnen – där det också förekommer spioner utklädda till turister då och då. Förutom alla kontroller och minskade andelar så måste också fiskarna ”slåss” mot både sälar och fiskätande fåglar. De ökar i antal och sätter i sig en stor mängd fisk varje dag.

Men trots alla svårigheter så verkar Roland trivas med sin vardag. Att ge sig ut på havet för att sedan ta hand om sin fångst. Att få se restaurangens gäster äta sig mätta och belåtna på hans dagliga slit. Att hela tiden söka efter nya möjligheter då myndigheterna sätter upp stoppskyltar visar på ett driv utöver det vanliga.

Och jag ställer en fråga både till mig själv och till alla er läsare. Visst vill vi att Roland och liknande fiskare ska kunna fortsätta fiska och servera oss gäster magiskt god mat? Istället för att vi gynnar det storskaliga fisket som rensar havet på fisk och sedan skickar fisken till Asien för att de ska paneras och sen fraktas tillbaka för att läggas i stekpannan. Visst kan man göra det ibland, men jag vill också besöka och gynna fler små fiskare som inte hinner med att ha semester på 40 år.

Som glada fina Roland som också tillverkar hamburgerbröd i form av en snäcka. Om jag inte hade varit helt proppmätt på all rökt fisk, så hade jag köpt och ätit upp även den här skapelsen också.

Resan gjordes tillsammans med tyska turistbyrån. Åsikter, synpunkter, reflektioner, texter och bilder är som vanligt mina egna.