Starka självständiga kvinnor?

Jag vill att vi kvinnor ska vara starka och självständiga som individer, både fysiskt och psykiskt (vem vill inte det?). Jag vill inte behöva en man i mitt liv utan jag vill välja att ha Daniel i mitt liv därför att jag gillar Daniel. Och det här skulle jag vilja ta upp till diskussion. För jag tycker inte att världen direkt dräller av starka självständiga kvinnor?

Såklart att det finns starka självständiga kvinnor som märks i media och som tar väldigt bra plats i samhället och i diskussioner. Men om vi går ner på lite alldaglig nivå, hur många av oss kvinnor är starka och självständiga då?

Min bakgrund

Vi kan börja med bakgrund om mig själv. Jag är lillasyster till två äldre bröder, uppväxt på en bondgård. Mamma och pappa var av den gamla generationen, så mamma skötte i princip allting inomhus och pappa skötte i princip allting utomhus. Sen hjälptes de åt att sköta om ladugården och djuren. Mamma mjölkade och pappa mockade skit. Jag vet att jag blev jätteirriterad på mamma när hon tyckte att jag minsann skulle lära mig hur man tvättar i tvättmaskinen medans mina äldre bröder knappt varit i tvättstugan. Sen trivdes jag väldigt bra med mamma, jag låg mer än gärna på kökssoffan medan hon lagade mat tex. Och det är från henne jag fått mitt matintresse.

Sen flyttade jag hemifrån och bland annat så började jag med dykning. För er som provat så vet ni att utrustningen är allt annat än lätt uppe på land för att sedan upplevas som en del av kroppen när man är under ytan. Vi hade en lång och stark dykinstruktör i Sundsvall men han vägrade att hjälpa till. ”Ska man hålla på med dykning så får man banne mig bära sin egen utrustning”. Bara att kämpa på alltså – och det går ju om man vill.

Jag flyttade till Östersund, fortsatte med dykning, men satte också två barn till världen. Förhållandet med barnens pappa höll inte, utan jag flyttade till en egen lägenhet. Det var superläskigt att köpa en egen lägenhet för väldigt mycket pengar och även vara ansvarig för två barn på halvtid. Jag har dock alltid varit pengaintresserad och varit duktig på att amortera, så det visade sig att jag kunde betala för den dyra lägenheten och känna mig trygg.

I samma veva så testade jag CrossFit som träningsform i några år. Jätteroligt verkligen! Men jag minns framför allt en sak. Det var då vi skulle träna Farmers walk med så tunga kettlebells som möjligt. När fingrarna började meddela att de skulle ge upp och släppa taget så sa tränaren Kryckan: Jämför Farmers walk med att bära hem tunga matkassar från butiken. Kommer ni att släppa dem längs vägen, eller bär ni dem ända hem även om de är tunga?

När ska jag komma till saken?

Jag vill med den här texten prata om starka självständiga kvinnor. Både fysiskt och psykiskt. Jag har tack vare att jag alltid tränat något varit fysiskt grundstark. Jag orkar bära min dykutrustning upp från vattnet, jag orkar bära både ett och två barn till sängen och jag orkar bära tunga matkassar hem från butiken.

Även psykiskt är jag stark. Jag orkar byta jobb med jämna mellanrum, jag orkar ansvara för en dyr lägenhet, jag orkar stå upp för min åsikt även om andra tycker annorlunda. Rättvisetänket är starkt (ibland kanske för starkt? Men då får det vara så) och den här texten är väl ett bevis på det. Jag fattar verkligen inte varför kvinnor inte anses lika starka som män? Egentligen är vi starkare!

Vi kvinnor är urstarka. Vi orkar att föda barn (vissa föder till och med flera barn), vi orkar vara familjens projektledare och vi orkar driva kampen mot orättvisor i Sverige och i världen. Allt samtidigt.

Varför tjänar vi då mindre pengar för samma arbete? Varför tar vi ut mera föräldraledighet = sämre inkomst och därmed sämre pension? Varför är det männen som ska skruva upp gardinstången – vi kvinnor kan också hantera en skruvdragare. Varför är det männen som kör bilen fram till sitt jobb och först då får kvinnan sätta sig bakom ratten? Med följden att kvinnan säger ”men jag kör så dåligt så jag vill inte köra”. Såklart, när kvinnan aldrig får träna på att köra bil. Jag har ALDRIG hört en enda man säga att han är dåligt på att köra bil. Såklart, han får ju träna varje gång bilen ska köras.

Daniel har skrivit ett helt inlägg om bilfrågan då det är något vi irriterat oss på. Det konstiga gällande Daniels inlägg var att kvinnorna tog frågan i försvar!

Men vaddå? Vill kvinnor vara sämre på att köra bil? Vill kvinnor vara det svagare könet? När vi egentligen inte är det.

Sammanfattning

Som vanligt så är det vi kvinnor som måste ta tag i frågan. Vi måste ta skruvdragaren och själva sätta upp gardinstången. Vi måste ta bilnyckeln och sätta oss på förarplatsen. Vi sitter ändå redan mentalt på förarstolen (eftersom vi är familjens projektledare) så varför inte sitta på förarplatsen fysiskt också?

Jag blir faktiskt glad när kvinnor i min närhet väljer att leva själva istället för i ett tråkigt förhållande. För de kan leva själva! De kan skruva upp gardinstången. De kan både köpa och köra sin egen bil. De kan handla och bära hem tunga kassar från butiken. Såklart!

Så hur gör vi här hemma?

Kastar jag sten i glashus? Det tycker jag inte. Både Daniel och jag tar gärna bilnyckeln, då båda tycker att det är kul att köra. Båda är fullt bekväma med att hantera en skruvdragare och jag är den som oftast bär hem tunga kassar från butiken.

Boktips

Slutligen vill jag ge ett boktips. En bok som jag läste efter att jag redan separerat men som jag tänkt på och tipsat om många gånger efteråt. Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Läs den och diskutera. Med barnens pappa. Med andra kvinnor. Med era numera nästan vuxna barn. Diskussioner är bra! Det är så vi driver utvecklingen framåt!