Den sista april i år så passerade jag ännu en magisk gräns. Jag hade då sprungit 5 år RunStreak. Jag har varit tvungen att göra två undantag, så egentligen är det inte helt rätt (då en streak måste vara obruten) men jag har sprungit det jag har kunnat och tänker ändå räkna hela den tiden.
Min avbrott
De avbrott jag gjort är dels när vi skulle bestiga Kilimanjaro, allt för att ge oss största möjliga chans att faktiskt komma upp. Mitt andra avbrott var 2023, då jag ramlade i trappan på själva inflyttningsdagen VillaViste – så knäet fick till slut en titthålsoperation. Så ändå två helt förklarliga, och för mig godkända, avbrott i min RunStreak. Efter mitt knä repade sig så har jag sprungit 500 dagar helt oavbrutet.
Starten 2020
När jag började med RunStreak 1:a maj 2020 så var det för att det var pandemi, vi var tvungna att jobba hemifrån och jag blev rastlös. Jag fick inte ens den dagliga promenaden till jobbet, utan snittade på alldeles för dålig rörelse varje dag – för att må bra. Tanken föddes då jag flera dagar på raken hade tänkt sticka ut och springa, men kände att jag åtminstone skulle springa fem km för att det skulle räknas – men varje dag hade jag också lagt ner mina planer då fem km (inkl byta om, springa, komma hem, duscha och äta lunch) skulle ta för lång tid. Jag hade för mycket att göra på jobbet.
Då kändes helt plötsligt 1,61 km (en engelsk mile) helt görbart. Då skulle min löptur vara kortare och jag skulle hinna alltihop på min lunchrast. Men att då försöka springa varje dag i en månad. Skulle jag klara det? Jag gillar ju egentligen inte löpning, men det är otroligt smidigt då man kan göra det var som helst i hela världen.
Jag släppte idén på min facebooksida och ett helt gäng kompisar hakade på! En månad kändes ändå görbart på något sätt. Alla ville inte springa utan skulle hellre gå varje dag, men det spelar ju ingen roll – man får göra det man kan.
En månad gick och det blev juni. Värmen hade kommit smygandes under maj månad och vi kunde springa i mindre och mindre kläder. Det kändes alltså lättare och lättare att göra det som krävdes för att få räkna dagen, så Daniel och jag bestämde oss för att fortsätta. De flesta av mina kompisar var nöjda med en månads varje-dag-löpning/promenad så de slutade men de flesta hade fått en lite annan mindset. Det är fullt möjligt bara man skapar sig förutsättningar varje dag. Vi bestämde oss därför att fortsätta springa och sikta på 100 dagar vilket tajmade bra med vår sista semesterdag.
Fortsättningen
Efter 100 dagar så hade vi tänkt sluta, men kände att vi mådde bra av träningen. Så varför sluta? Vi bestämde oss för att köra vidare och helt enkelt se hur länge vi skulle kunna hålla på. Ett halvår blev till ett år som blev till hela 2021 och 2022 hela vägen fram till Kilimanjaro. Då hade vi sprungit varje dag i 890 dagar.
Vi genomförde vår vandring upp på Kilimanjaro och klarade toppen båda två! Såå härligt! Väl hemma igen, så startade vi om vår RunStreak. Här fick dock Daniel problem med sitt knä och var tvungen att avbryta. Knäproblemen (gammal skada + nerstigningen från Kilimanjaro) har sedan resulterat i två operationer så det var ju klokt av honom att sluta. Jag fick fortsätta själv och gjorde det i 307 dagar.
På den 308:e dagen så var det inflyttning i Viste och jag ramlade i trappan. Knäet vreds utåt och jag fick sjukt ont. Uppehåll tills efter en titthålsoperation men sen körde jag igen. Och häromdagen passerade jag 500 dagar igen.
Och nu då?
Nu har jag faktiskt kommit till den punkten att jag kanske inte kommer att springa varje dag längre. Jag vill prioritera annan träning, bla styrketräning med min kompis Lisen, och då tar ”kravet” på daglig löpning bort en del av glädjen. Så min plan är att fortsätta träna varje dag, men att faktiskt hoppa över löpningen de dagar jag kör något annat. Jag kommer att fortsätta springa de flesta dagar men inte exakt alla.
Hur känns den här berättelsen? Har du testat RunStreak själv? Gör jag fel som slutar självmant? Kommentera gärna dina tankar och funderingar.
