Då helgen gick med schackspel i fokus, se mitt inlägg om Schackfyran, så passade det väldigt bra att baka schackrutor. Jag frågade Alva och hon var såklart sugen att baka just schackrutor, hon som precis varit med och vunnit schackfyran. Jag frågade ifall hon ville ta med sig och bjuda klassen på måndagen, men nja – då blev det lite pinsamt och konstigt, så det ville hon inte. Men baka ville hon och klassiska schackrutor kommer här:
200 g smör
1 dl socker
4,5 dl vetemjöl (vi valde vårt nya Pâtisserie från RamlösaKvarn)
2 tsk vaniljsocker
2 msk kakao
Ta fram smöret en stund innan så det hinner bli lite mjukt. Sätt ugnen på 200 grader och ta fram en plåt med bakplåtspapper på. Mät upp socker och vetemjöl och blanda detta med smöret. Dela degen i två, här är det smidigt att använda en våg för att få så exakt lika som möjligt. Lägg de två olika delarna var för sig och blanda vaniljsocker i den ena delen och kakao i den andra. Dela sedan varje del i två, så du totalt har fyra lika stora degdelar. Här kan man gärna lägga dem i kylen en stund, så de stelnar till lite.
(jag fick en liten bit deg över, där jag hade mera kakaodeg jmf med vaniljdeg, så det fick bli hjärtan istället)
Rulla ut varje degdel för sig, ca 1 cm tjock och tryck rullen så kvadratisk du kan. Placera dina kvadratiska rullar i ett schackmönster och tryck ihop dem lite försiktigt. Ta en vass kniv och dela dina schackrullar, till ca 0,5 cm tjocka schackrutor. Lägg ut dem på plåten och grädda i ca 8 min. De ska inte bli gräddigt bruna, utan gärna behålla sin vita färg men att de ändå syns att de är gräddade. Ät dina schackrutor tillsammans med ett glas kall mjölk och du kommer att bli barn på nytt. Så enkla men så goda, och i alla fall för mig ett minne från min mormors fikastunder.
Jag är också så glad att min pappa gav min dotter sitt schackspel, då detta schackspel har så vackra tydliga pjäser och det känns speciellt att spela med. Detta är samma schackspel som jag och min pappa spelade med när jag var liten. Han vann alla gånger förutom den sista. Då jag till slut vann över honom, så spelade vi aldrig någon fler gång. Det är ändå ett roligt minne.
